På banan igen -ÅH  det känns skönt.



Det har gått nästan två år sedan jag senast skrev här. En mycket omtumlande tid, först kom beskedet att mannens njure (transplanterad) som han haft i nästan trettio år fungerade allt sämre. Så det var tal om dialys - och allt vad det skulle föra med sig. M kände stort motstånd - hade mått så dåligt förra gången.
Var för trött för att inse att man hade nyare behandlingsmetoder nu - hans kropp var så sliten.
Åh alla småkrämpor som uppkom. Det var en påfrestande tid, men visste aldrig .......

Julafton 2012 glömmer jag aldrig - att vakna och mannens liv flytt under natten. Hans redan kalla kind-
och att han lämnar sitt älskade hus sju timmar senare i en orange säck.
Det var hemskt !!
MEN jag är glad att han slapp den tid han inte ville uppleva.
Han slapp lida bara somna in - hans liv hade ju varit en kamp.

Nu  kom lilla Miranda hoppandes och ville kela...... hon har varit och är ljuset i mitt liv.

Efter åtta månader  känner jag att livet har blivit lugnare - huset är sålt och jag har flyttat till en marklägenhet helt perfekt för oss Miranda och mig. Så jag börjar se framåt så smått - trots allt.

Under gårdagen var jag ute i min nya lilla trädgård och satte en massa lökar som ska glädja mig i vår.
Det var ett underbart väder med solsken medan denna dag är gråmulen och trist.
Så det är tur att jag har Miranda som tvingar ut mig.

Har trots allt stickat lite av och till under året, en liten pippi tröja, men den lilla tös som ska ha den är alldeles för liten ännu.
Just nu har jag en ny passion och det är yllebroderi - det är såå kul och omväxlande.